Läget ?
Tänkte på vänner och kontakten med dem, eller hur man går vidare med vänskapen..jag har en MÄNGD...kallar dem tjenisar..man säger artigt hej/tjena, diskuterar lokala händelser, vädret, önskar trevlig helg/vecka/dag, så intetsägande egentligen! de finns längst ut i periferin, jag bedömer och har en teori att 90% av dem skulle jag säkert inte ha nått alls gemensamt med, och tvärtom, de med mig, nån gång har man testat kontakten och försökt att gå vidare, måste erkänna mig själv som skitdålig på att ta det där framåtsträvande stegen och etablera en starkare kontakt...när man var 5 år var det inga problem, man tittade på varandra, log och sen var man kompisar...
När man närmar sig folk och personligheter idag 35 år gammal så är det lite annorlunda, kanske är det så att att folk anser sig ha tillräckligt med vänner och inte vill ha fler, man kanske är mer misstänksam med vänner då vissa genom livet sårat och krävt för mycket av en.
Man vill ju inte vara för på, men någonstans måste man ju komma vidare och föra vänskapen vidare och framåt om det nu finns belägg för det,. Det är i motgång och medgång som vännerna antingen flockas eller distanserar sig, och de är väl egentligen i motgång som riktiga vänner prövas, jag har fått omvärdera många i min bekantskapskrets efter ett par tunga år, "vänner" man egentligen kan vara utan har det visat sig, jag själv då ..är jag en superkompis ?? det överlämnar jag mina vänner att bedöma, men att vara där och lyssna är en viktig del i det hela, förståelse, för om man visar det så visar det ju att man bryr sig, har en kamrat som under min separationstid ringde i stort sett dagligen och frågade hur jag mådde, det konstigaste var att när det kändes som tyngst, så ringde han, precis som han visste, han lyssnade, analyserade, gav en objektiv bild av läget.m.m. det var guld värt ! Johan, du vet vem du är :)
En sak är klar, vänner är ett mycket viktigt inslag i livet...avslutar lite käckt med ordspråket: För att få vänner, var en...
